Eftersom jag är gjord av sten och saknar själ (den sålde jag till Djävulen för att ha råd med en TV) så blir jag sällan tårfylld när jag läser böcker. Jag har gråtit när jag läst två gånger och det var när:
- Sirius dog i Harry Potter och Fenixordern
- de sista 30 sidorna av Harry Potter och Dödsrelikerna
Att ge sig på att skildra riktigt känslomässiga stunder i noveller/romaner är ganska riskfyllt. Läsaren kan bli förvirrad, tyngd eller frustrerad. JK Rowling hade vid dessa två tillfällen en rejält övertag. Detta var från den femte och sjunde boken i serien vilket innebär att jag redan var nära karaktärerna i fråga. För mig hade de redan blivit mänskliga och jag hade lärt känna dem och jag kunde känna igen mig själv när jag läste om deras liv, rutiner och dylikt. Hypotetiskt så krävs det alltså en igenkänningsfaktor för att en för mig okänd författare skall kunna beröra mig tillräckligt mycket att jag brister ut i gråt. I en chiclit-bok fungerar det inte. Jag känner inte igen mig i huvudkaraktärens sökande efter kärlek för jag är, som sagt, gjord av sten.
Jag har spånat lite kring en story i mitt huvud på den senaste tiden men fick ett brsykt uppvaknande när min kompis tipsade om en bok. Det var en chiclit men hon insisterade att den var annorlunda från de andra. I denna bok sker kärleksutvecklingen naturligt och står inte i centrum för handlingen. “Den bara händer sådär i bakgrunden” sade min vän. Hennes argument att boken var den bästa hon läst på länge, byggdes på ännu mer när hon drog referenser till andra chiclit-böcker. I dem handlar det enbart om huvudpersonens känslor för en enda person (alltid romantiska). Det blir frustrerande för kallblodiga häxor som vi.
Jag har skrivit flera utkast för min berättelse mentalt men jag suddade ut flera efter denna diskussion. Det blir för känslomässigt och därav inte naturligt för mig. Hur kan jag skriva om en persons utveckling och utvecklingen är helt främmande för mig?
Mitt skräckexempel för det här stora misstaget är Anders Jacobsson och Sörens Olssons bok Tuva-Lisa och Vindens Son. I den ger de sig på att skildra tolvåriga Tuva-Lisas liv och önskningar om att få mens så snart som möjligt. Stort misstag av två vuxna karlar att försöka beskriva hur mycket en tolvåring vill ha mens och sedan hur det känns för henne när hon väl får den. Inte nog med att reflektionerna kring hur de fysiska känslorna är då det sker är helt felaktiga, jag fann det väldigt svårt att känna igen Tuva-Lisas inre monolog (och ibalnd dialog). En tolvåring tänker inte såhär, tänkte jag när jag var tolv och läste den.
Så förutom riskerna att skriva om enbart/för mycket om känslor eller att skriva dem helt felaktiga, så finns risken att man inte blir berörd. Symboliken är för svårförstådd och trots att det berör karaktären du själv skildrar så reagerar dina läsare inte alls och blir förvirrade över varför din karaktär gör som den gör.
Jag läste igår ett kapitel ur boken Smuts av Katarina Wennstam från Bonnier, 2007, som jag tycker hade bra balans mellan igännkänningsfaktorn, antalet känslor och sedan hur hon skildrade dem. Jag ger ingen beskrivning över handlingen för jag tror att situationen framgår rätt tydligt i alla fall.
Oliver hör dörren från altanen stängas. Mammas lätta steg som tassar över parketten på bottenvåningen. Han hör så mycket bättre än de tror, han ser så mycket mer än de förstår.
Mamma går runt där nere mellan rummen. Släcker lamporna. Belysningen i korridoren på övervåningen kastar en lång kil av gult ljus över golvet i hans rum. Han vill alltid ha dörren lite på glänt.
Han har också hört att pappa inte kommit hem än. Ingen bil som stannat framför huset, ingen ytterdörr som öppnats, ingen mörk röst som fortplantar sig genom golvet.
Oliver vrider och vänder på sig i sängen där han ligger. Klockan är snart tolv, han borde sova. Han är väldigt trött. Ögonen kliar av sömnigt grus. Han vill att pappa ska vara hemma så att han får somna.
Han har hört så mycket mer än de vet. Han förstår, han är ingen barnunge. Han har hört mammas gråt från sovrummet, han har hört när de gör det där hemliga också. Han har legat vaken och lyssnat på de dova ljuden från bottenvåningen när diskussioner avslutas med plötslig stiltje. Det arga slamret med porslinet när mamma har dragit sig undan till köket. Pappas bil som startat och kört iväg. Han har lystrat till då nyckeln satts i låset i nattens sena timmar och hört pappas tunga steg uppför trappan.
Och han hör tystnaden. Den bedövande tystnaden mellan två människor som inte talar längre. Avsaknaden av ljud skriker i det stilla huset, bristen på skratt och stoj, på högljudda samtal som inte slutar i hårda ord.
Han tycker tystnaden är värst.
Oliver blundar hårt när han ser mammas skugga närma sig hans rum. Hon tittar in till honom och drar igen dörren så mycket det går utan att stänga den. Sedan det svaga ljudet av mamma i sängen, han hör henne andas, vända blad i boken, sucka till. Han är så van vid ljuden att han till slut somnar.
Hur uppfattar ni utdraget? Vad skildrar det?
